Den enfaldige mördaren (1982) - SFdb (2025)

Media (2 st)

Änglar stiger ner till idiotförklarad dräng som skånsk trettiotalstyrann låter sova i en kalvkätte, i Hans Alfredsons prisbelönade film.

"Månsson ska inte tro att jag bryr mig om en sån här skitsumma. Det är inte det, det är principen… [Kastar arrendatorns sista pengar i brasan] Nu är det jul!"

Det är tidigt trettiotal på skånska landsbygden, och den som eldar upp sedlarna på julafton är fabrikör Höglund, tyrannen som äger halva trakten. Nöjt tvingar han svältande småbönder att sälja sina möbler, beordrar servitörer att krypa på alla fyra, häller öl över sin snyftande hustru, tar unga flickor på biljardbordet och sätter fyr på motspänstiga undersåtars grishus. Han har köpt både prästen och politikerna och hans makt är absolut.

Den harmynte Sven, överjordiskt god och betraktad som idiot, blir livegen hos fabrikören och får bo i en kalvkätte. På nätterna läser han i bibeln om hur änglar en dag ska stiga ner på jorden, och hur blodet ur Guds vredes vinpress ska stiga till hästarnas betsel. Fabrikörens ondska har inga gränser, och till sist stiger tre änglar verkligen ner, med väldiga vingar och gyllene revolvrar. Till dånet av "Guds vrede" ur Verdis rekviem följer de Sven när han tågar över fälten med hackelsekniven.

Stellan Skarsgård fick skådespelarpriset i Berlin för sin roll som Sven. Hans Alfredson spelar fabrikören, och deras motto var ”Det finns inget överspel!” Men i den mest berömda scenen i filmen håller Skarsgård tillbaka. Svens syster hälsar på honom i kätten. Han är överlycklig, och så säger hon: ”Du behöver väl inte låta att andra människor få veta att… att du är min bror?” Sven gör ingenting. Han ser ut som om han inte hört vad hon säger, han tittar ut i luften, upp i taket, ansiktet är stilla. Det är filmens värsta ögonblick.

Recensenterna skrev beundrande om Verdi och änglarna, om Skarsgårds Sven och om regissörens oförvägenhet. Och om fotografen Jörgen Perssons bilder. I kätten har Sven ett enda stearinljus – till jul prytt med en slinga glitter – och i låga längor hukar de förtryckta bönderna. I mörka rum lyser dörröppningar vita, och utanför är allt ljus. Tidskriften Chaplin gav sitt filmpris till Persson, ”som med sitt suggestiva, med filmen kongeniala bildspråk väsentligt bidragit till den konstnärliga utformningen av Den enfaldige mördaren”. Filmen fick tre Guldbaggar; för bästa film, bästa regi och bästa skådespelare.

Ingmar Bergman var häpen över vad Alfredson gick i land med. I boken "Bergmans 1900-tal" säger han: ”Detta är en jäkla märkvärdig film. Den är alldeles mättad. En riktig filmsaga. Det är konstigt att Hans Alfredson får ihop det på den här nivån trots att han själv spelar med i en av huvudrollerna. Bara detta med änglarna! Att bara göra det. Vem fan i svensk film kommer på att det ska komma tågande tre änglar med stora vingar på ryggen till musik av Verdi? Jag tycker så mycket om honom och såhär har jag antecknat: 'En djup indignation, transponerad till en mäktig saga. Hasse Alfredsons resurser förefaller obegränsade och min beundran för hans kreativitet och rikedomen i hans ingivelser är absolut.'”

Filmens manus bygger på kapitlet ”Idiotens berättelse” ur regissörens roman "En ond man" från 1980. Den onde mannen har funnits i verkligheten, och en av de historier Alfredson hört om honom är den om det uppeldade arrendet. Också Sven har en förebild, en dräng som fick sova i ett stall och arbeta för småpengar för att han ansågs debil, en man regissören träffat. Ramberättelsen utgår från en händelse på sjuttiotalet. Mot slutet av filmen går Sven genom ett modernt Ystad. Det greppet, som Alfredson är skeptisk till idag, var ”ett vagt sätt att försöka säga att det är precis likadant nu”. I filmens trettiotal samlas man på fabrikörens gräsmatta under en banderoll med texten ”Sverige åt svenskarna”. Entusiastiskt applåderar man ett tal om ”utbölingar, tattare och judar och andra som smyger in i vårt land och förgiftar vår folkgemenskap”. Prästen är med, och från en nationalromantisk tron av knotiga grenar sitter fabrikören i svarta solglasögon och skålar för männen med de svenska fanorna. Sedan blir det grisfest.

Nina Widerberg (2015)

Den här filmen finns i Filminstitutets distribution och finns tillgänglig att boka på dcp för visning på biograf. Filmerna bokas för slutna och öppna visningar till fasta priser.

Boka film i Filminstitutets biografdistribution

I solnedgången över den skånska slätten kommer en lyxbil av 20-talsmodell. Den körs av den harmynte ynglingen Sven och i sällskap har han Anna, som är rörelsehandikappad. De parkerar i bokskogen och han bär henne till en ödekåk, med kommentaren "Här är det ingen som hittar oss". Han släpper ned ett knivblad från en hackelsemaskin i brunnen.

Fortsättningen av historien berättas som en återblick.

Sven minns sin far som var soldat men är död, han finns på en tavla i muséet, han minns sin mor som var vek och sjuklig, och som dog av cancer i underlivet. Han minns också sin syster Eva, som efter att sexuellt ha utnyttjats av fabrikör Höglund flyttar till Malmö. När hon senare kom på besök tillsammans med en ingenjör, ville hon inte låtsas om släktskapen.

Under sin uppväxt hade Sven blivit retad och kallad "idioten" på grund av sin harmynthet. Förnedringen fortsätter i vuxen ålder. Efter moderns död städslas han av fabrikör Höglund som oavlönad dräng och får bo i en kätte i ladugården. Själv den lägst stående av alla värnar han om allt liv. Inför uppdraget att dränka en råtta bryter han ihop av gråt.

Sven blir åsyna vittne till hur fabrikören behandlar såväl anställda som hustrun på ett vidrigt sätt. I sin förtvivlan flyr han in i bibelläsning och religiösa fantasier om änglar som besöker honom. Sedan Höglunds privatchaufför Bengt varit full, kört in i trädgården med bilen och fått stryk av Höglund, befordras Sven till chaufför. På väg in till staden kör han på en hjort. Sven faller i gråt men Höglund skjuter den med sin revolver och skänker den senare till restaurangens hovmästare.

Sven får på nära håll iaktta fabrikörens supande med ledande samhällsmedborgare på restaurangen, följt av sexorgier med inhyrda damer.

Under hösten kommer en av Höglunds arrendatorer, Månsson, och ber att få uppskov med arrendet till våren. Han får uppskov till julafton. När han på julafton infinner sig med summan, efter att ha sålt hästen och pantsatt sina ägodelar, och ber att få bli skyldig en del tar fabrikören alla hans pengar och håller en moralpredikan. Egentligen struntar han i denna skitsumma, det är principen det gäller: att betala i tid. Sedan slänger han alla pengarna i den öppna spisen. Utblottad och förtvivlad går arrendatorn därifrån.

Sven har under sommaren lärt känna Anna Andersson, en handikappad flicka i rullstol, och hennes familj. Han drömmer om att vistas på de himmelska ängderna med henne, omgiven av änglar. Han återser henne följande sommar under en karnevalsliknande sommarfest och hjälper henne att åka karusell fast hon inte törs från början.

Fabrikör Höglund står värd för en sammankomst med fascistiska förtecken. Ledande samhällsmedborgare inklusive prästen är närvarande. Det hetsas mot judar, tattare och annat "pack". "Beslutsamma män" ska sätta stopp för dem, liksom för "det röda packet". Mot natten utvecklar det sig till en orgie där Sven tvingas uppträda i kvinnokläder. Bland inhyrda, "galanta" damer finns hans syster. Sven sätter sig till motvärn och flyr hem till Annas familj. De tar emot honom, och han får sova i kammaren.

Sven anställs nu som betald dräng av Andersson. Höglund försöker att få tillbaka honom, men sätts på plats av Andersson. Nu tar Svens liv en helt ny vändning. Han kan förverkliga sin högsta dröm: att köpa en motorcykel. Andersson lånar honom pengar. Höglund lyckas i första vändan förhindra att han får lämplighetsintyg, men det reder upp sig sedan tidningarna uppmärksammat det hela. Nu kan han åka ned till byn och stolt visa upp sin motorcykel, och han får känna sig accepterad. Han kan göra utflykter i naturen med Anna i sidovagnen.

Men Höglund har inte glömt. Målet är nu Andersson. Dennes son misshandlas av okända män. En ny väg ska dras över Anderssons åkrar, det har greven bestämt, och han äger marken. En natt brinner grishuset oförklarligt ned. Så infinner sig Höglund i sällskap med advokat med några växlar som förfallit. Andersson tvingas auktionera bort allt lösöre och gå från gård och grund. Anna blir ledsen, anklagar Sven för det som skett och han blir arg, kastar henne ur rullstolen. Sedan faller han i gråt, båda inser att de handlat i stor förtvivlan.

Efter auktionen är Svens motorcykel försvunnen. Höglunds nye chufför har tidigare kastat både hånfulla och lystna blickar på den. Vi får se hur han släpar ut den i skogen, slår sönder den och sänker den i ån. Där återfinns den av Sven.

Sven drabbas nu av en helig vrede. Omgiven av änglar tar han loss bladet från hackelsemaskinen. Rent påtagligt med änglar i släptåg, och ackompanjerad av en änglakör, går han genom samhället - nu i nutid - till fabriken där han finner fabrikören på kontoret. Sven hugger ihjäl honom. Han går ut igen, knuffar undan den nye chauffören från Höglunds bil och kör iväg. Han hämtar Anna.

Nu är vi tillbaka i filmens början. Folk smyger omkring deras gömställe, man anar uniformer. Hundar skäller, skott avlossas. Sven och Anna vilar i varandras armar. Kanske är båda döda. Solen färgar landskapet rött.

Pressreaktion Svensk filmografi

Recensenterna var genomgående mycket positiva till Hans Alfredsons film.

Jurgen Schildt, AB: "Den inledande tredjedelen uppvisar lik förbannat en viss svårighet att lyfta. Presentationen är för utförlig. Särskilt poängrikt är inte heller infallet att i finalscenerna föra fram tidsmiljön från 30-talet till nutiden. Plötsligt nämligen, sitter privatchauffören Gösta Ekman och bläddrar i FIB/Aktuellt, medan husväggarna pryds av en varnande graffiti som TYSK HÖST.

Menar Alfredson att nuet och dået är utbytbara? Att det föreligger ett likhetstecken mellan de fascistiska fosterrörelserna i Skåne 1938 och de aktuella faromomenten i Skåne eller Sverige 1982? Är detta meningen så är meningen inte överdrivet meningsfull, i varje fall inte med de tidsbundna förutsättningar Alfredson gett sin egen historia.

Men än sen. Reservationerna väger inte blytungt. I sina huvudsatser är det en fasansfull svensk film han gjort, som gör fasorna all tänkbar rättvisa. Den är avstickande. Den är oförvägen.

Förtjänar inte redan detta, i det repertoarpolitiska grovhånglets årtionde, en stöt i änglarnas basuner?"

Hanserik Hjertén, DN: "Den enfaldige mördaren är ett ambitiöst försök att genom ett udda människoöde fånga en bit av det gamla Förtryckar-Sverige med dess hjärtlösa utsugaranda och svaghet för auktoritära tongångar från stortrutarna söderut.

Alfredson visar prov på både inlevelse i slitgörat och armodet och i den vemodiga skönhet på svenska landsbygden en gång i tiden, men också på en naiv bildglädje som är ganska förförisk.

Vem kan stå emot den lilla bildsvit där han låter idioten fröjda sig åt sänglinnet han fått av den goda familjen och sedan associerar sig fram till ett åkerfält där idioten travar upp mot den befriande horisonten som i en gammal rysk revolutionsfilm!

Och visst får den bibelsprängde idiotens änglasyner en väl operamässig utformning i kalvkätten - men nog är det lyft i bilderna när han med tre hämndeänglar marscherar i väg på sin straffexepedition till ljungande Verdimusik!"

Bernt Eklund, Expr: "Den enfaldige mördaren renodlar gott och ont. Fabrikörn är en första klassens svinpäls, fascist och sadist - ett maktmonster. De som utsätts för hans förföljelser är snälla och vackra, fattiga och maktlösa.

Mellan dem står Sven.

Han är den enda fullständiga människan i filmen. Han är den mest förtryckte och den som ska förgöra förtryckaren. Stellan Skarsgård gör rollen och hans insats är avgörande för hela filmen. Hans röst och rörelser fångar sorgen och förtvivlan lika väl som stoltheten och värdigheten hos en udda människa som är kuvad men inte knäckt.

Nils Ahlroth gör ett par minnesvärda scener som utfattig arrendator, Maria Johansson är bra som flickvän. Trots att personerna runt Sven - i sin ensidiga godhet eller ondska - inte är några tacksamma roller.

Hasse Alfredson spelar Fabrikörn brutalt och självklart. Men det är som regissör och filmdiktare han bör bli ihågkommen."

Åke Janzon, SvD: "Det är en magnifik film, på många sätt av en av de stora i den svenska filmens historia. Det finns en förening av brutalitet och känslig fantasi hos Hans Alfredson som inte många överträffar, han är djärv och obeveklig, våldsam som en tjur och mild som en katt, han skonar ingen, allra minst sig själv. Han är drastisk i sina visioner - vilken säkerhet i bildtänkandet när han utnyttjar Skånes hjärtskärande grymma och sköna vinterlandskap som en musik för ögat! Här finns det verkligen anledning att prisa fotografen Jörgen Persson, som bidragit till att göra filmen till en av de skönaste i sin art.

Det är ett rent trolleri att denna oerhört kraftfulla och mättade film bara tar en timma och fyrtifem minuter - ett mästarprov i koncentrerad klippningskonst. Den kunde kanske ha blivit ännu tio minuter kortare om man strukit de något spektakulära scenerna från en bastu och en inomhuspool i ett luxuöst skånskt borgarhem. De passar inte riktigt in i den naturalistiska helhetsbilden, och jag fruktar att också de tre bibliska änglarna rynkar på näsan åt denna extravaganza i Fellinis anda."

Per Odebrant, Chaplin: "[Mot slutet av filmen] gör regissören Hans Alfredson något märkligt. Miljön är inte längre 30-tal utan 80-tal. Plötsligt slår han en bro mellan förkrigstiden och nuet. Bilar och affärer är moderna och på en vägg kan vi läsa klottret 'Tysk höst'.

Poliserna, som i slutscenen omringar det ödehus dit Sven och den lama flickan tagit sin tillflykt, är inte längre fjärdingsmän utan ett tungt beväpnat terroristkommando.

Ställd mot tidigare scener och filmavsnitt, som alla är återblickar genom Sven, får slutscenen och dråpsekvensen en mycket egendomlig effekt.

Alfredson intellektualiserar inte. Han gör en saga för att uttrycka det svåra på ett enkelt sätt. Och med detta renodlar han också den moraliska fråga som finns i botten.

Om våldet är ondskans andra ansikte, är det då rätt att gripa till våld mot ondskan? Kan godheten bara segra med ondskans medel? (-)

Frågan är allmängiltig (-) och sig själv nog som den formuleras i filmen. Ändå griper regissören Hans Alfredson in och ger den (-) en preciserad politisk och social tillämpning som den tidigare inte haft. (-)

Preciseringen begränsar frågans allmängiltighet i stället för att ytterligare illustrera den. Regissören blottar sin närvaro med en kommentar som svär mot resten av filmen. Han slår en bro utan fästen.

Det är som om Alfredsons vackra, gripande och enkla saga, hans djupa avsky för förtryckarna och hans varma medkänsla med de utstötta inte räckte för honom. (-)

Understödd av fotografen Jörgen Persson berättar Hans Alfredson sin onda saga med all tydlighet. Naiviteten och enkelheten i den är en styrka som försvagas av slutscenernas överraskande vändning."

I Stockholms-Tidningen beskrev Stig Larsson Den enfaldige mördaren som den enda ljuspunkten i ett för tillfället kompakt svenskt filmmörker: "Den enfaldige mördaren är den enda icke-bergmanska filmen från de senaste åren i Sverige som har ett personligt språk. Barnens ö var en välgjord och underhållande film, men den var ändå anonym, slätstruken av branschens värderingar. Alfredsons film är någonting annat, den är inte förklenad av modeller... Med den här filmen kommer ändå inte svensk film ut ur sin långa vågdal, men Hans Alfredson visar att det trots allt går att göra bra film."

Kommentar Svensk filmografi

Hans Alfredson utformade filmens manus på underlag av "Idiotens berättelse", ett kapitel i hans bok "En ond man" (1980).

Den enfaldige mördaren visades 1982 på filmfestivalen i Berlin, där Stellan Skarsgård tilldelades en Silverbjörn. Den fick därtill en medalj av CIDALC, uttytt Internationella kommissionen för spridning av konst och litteratur via filmen, och en rekommendation av OCIC, Internationella katolska filmorganisationen.

Vid festivalen i Chicago hösten 1982 fick den en silverplakett för bästa filmskapande, dvs kombinationen av regi och foto.

Filmen såldes senare till flera länder, bl a Danmark, Västtyskland och USA.

Tidskriften Chaplins filmpris tilldelades filmfotografen Jörgen Persson, "som med sitt suggestiva, med filmen kongeniala bildspråk väsentligt bidragit till den konstnärliga utformningen av Den enfaldige mördaren".

Uppgifterna här avser filmmaterial i Svenska Filminstitutets arkiv. Arkivets bestånd tillgängliggörs på begäran främst för forskning, andra filmarkiv och rättighetsinnehavare. Vid frågor kontakta filmarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Biblioteket, biblioteksexpeditionen@filminstitutet.se

Uppgifterna här avser material i Svenska Filminstitutets arkiv. Vid frågor kontakta Bild- och affischarkivet, bildarkivet@filminstitutet.se